Arbetsmarknadsmekanismerna och förhandlingssystemet i vågskålen

Hur belönas effektivitet inom staten?

Den kraftiga brytningen i fråga om den sysselsatta arbetskraften har lyft fram behovet att fästa särskild uppmärksamhet vid effektivitet och produktiva förfaringssätt. Därför har man även i avtalsuppgörelserna ökat möjligheterna till effektiv verksamhet.

Det har konstaterats i flera sammanhang att begreppet inkomstpolitik gjorde entré i offentligheten år 1962, alltså "endast" 40 år sedan. Det är alltså inte något fenomen som funnits sedan århundraden. Man vet också att inledningsskedets centraliserade avtalsuppgörelser präglades kraftig av stabiliserande element som avvecklade prisreglering. Avtalsuppgörelserna förknippades ofta även med omfattande sociala paket. Avtalscykeln har sedermera blivit långsammare, och innehållet i avtalen har varierat, men de har alltid beaktat de vid tiden aktuella målsättningarna, utmaningarna och ekonomiska villkoren. Under de senaste åren har det pratats mycket om lokalt avtalande och om att tiden för centraliserade inkomstpolitiska avtal skulle vara förbi. Utrymmet för lokalt avtalande ökar i sakta mak, men reservationer finns fortfarande. Förfrågningar visar att arbetsgivarna är i viss mån positivare inställda till frågan än arbetstagarna.  

 Lågkonjunkturen har börjat enligt finansministeriets konjunkturöversikt från augusti. Den ekonomiska tillväxten avtar klart nästa år. Den offentliga ekonomins utsikter försvagas samtidigt. Skattelättnaderna minskar på skatteinkomsterna, men ekonomin anses fortfarande vila på en sund grund. Sysselsättningsutsikterna är goda. Antalet sysselsatta ökar även i år med 40 000, sysselsättningsgraden höjs till 70,6 procent och arbetslöshetsgraden sjunker till 6,2 procent. Arbetslöshetsgraden beräknas minska även nästa år, eftersom ökningen av arbetskraftsutbudet upphör.

Den kraftiga brytningen i fråga om den sysselsatta arbetskraften har lyft fram behovet att fästa särskild uppmärksamhet vid effektivitet och produktiva förfaringssätt. Därför har man även i avtalsuppgörelserna ökat möjligheterna till effektiv verksamhet.

Lönebildningen väcker diskussion

Lönebildningens innersta väsen begrundas ur många olika synvinklar. Ekonomiska rådets sekretariat (SRK) utför som bäst under ledning av sekretariatets chef, understatssekreterare Vesa Vihriälä, expertarbete i anslutning till bedömningen av lönebildningen och avtalsformerna. Målet med detta arbete är att man vid begrundandet av avtalsförfarandena också beaktar element som påverkar både inverkan på makronivå och effektivitet på mikronivå. Expertarbetet ska vara klart under början av nästa år. Sekretariatets arbete har sporrats av en diskussionsgrupp med representanter för samtliga arbetsmarknadsorganisationer.

Samma teman diskuterades den 3 och 19 september av regeringen och en septett bestående av arbetsmarknadsparterna. Arbetsmarknadsparterna överlämnade den 16 september åt regeringen ett gemensamt ställningstagande, vilket även publicerades på organisationernas webbplatser.

Det kanske är så att 40 år trots allt är en så lång tid att man i Finland bör omvärdera avtalsvärlden. Den viktigaste aspekten är hur följande arbetsmarknadsuppgörelser ska koordineras så att man tryggar både samhällsekonomins och de olika arbetsgivarsektorernas konkurrenskraft.

Den följande avtalsrondens egentliga förhandlingar inleds förmodligen inom den öppna sektorn redan våren 2009. De avtal som gäller inom den offentliga sektorn löper ut i februari 2010. Tiden är nu även med tanke på dessa tidtabeller lagom för bakgrundsutredningar och diskussioner mellan de viktigaste arbetsmarknadsrepresentanterna.

Elementen hos staten

Statens "nya" lönesystem utgör elementen för grundlönen inom staten. Då lönesystemen konstruerades eftersträvade man uttryckligen effektivitet men också uppmuntran. Kopplingen mellan bedömningen av uppgiftens krav och arbetets svårighet är en väsentlig effektivitetsfrämjande faktor. Grunden för lönen kompletteras av att den personliga lönedelen kopplas till arbetsprestationen och den personliga kompetensen. Det har visat sig bara ett lyckat val att i statens senaste avtalsuppgörelse göra det möjligt att använda de lokala potterna från våren 2008 till vidareutveckling av grundelementen i lönesystemen. SAMV följde noggrant upp verksamhetsenheternas motiveringar och varje verksamhetsenhet fick feedback om hur de beaktat effektivitetsfrämjandet i sina lösningar.

Statens verksamhet och strukturer utvecklas kraftigt som bäst. Dessa förändringsprocesser är också förknippade med projekt för att harmonisera lönesystemen. Lönesystemen utvecklas ytterligare i samband med dem på ett naturligt sätt utgående från verksamhetsenheternas behov.

Ibruktagningen av resultatlönesystem eller användningen av de lokala potterna för våren 2008 för detta ändamål har däremot inte varit tillräckligt.

Den offentliga sektorn och löneledning

Löneledning är delvis ett missvisande begrepp. Med det avses inte tillräcklig lönekonkurrenskraft, dvs. lönenivå, utan nivåerna för enskilda avtalshöjningar jämfört med andra sektorer. Saken borde tvärtom förstås så att positionen som löneledare under en enskild avtalsrond har hjälpt att kompensera för den lönemässiga efterhalkningen inom vissa offentliga arbetsgivarsektorer. Den oro om lönepolitiken som staten känner i egenskap av arbetsgivare har till exempel gällt lönenivån inom expert- och ledningsuppgifter i förhållande till andra arbetsgivare.

Löneglidningsutvecklingen (löneutvecklingen efter att den korrigerats med faktorer som beskriver köpkraften) är däremot en helt egen värld, där man vid beräknandet av statens siffror ska beakta effekterna av ibruktagningen av statens lönesystem. Se bifogad bild.

Förhandlingssystemets inverkan på löneutvecklingen

Ifall förverkligandet av förhandlingssystemet vid inriktandet av avtalshöjningarna leder till lönemässig obalans i stället för verklig lönejämlikhet, bör förhandlingssystemet inrikta avtalselementen på ett nytt sätt. Svaren hittas inte alltid sektorvist genom att man bedyrar det som gynnar den egna sektorn, utan genom att man verkligen begrundar arbetsmarknadernas funktion och målsättningar. Det hör till samma kategori att bedöma på vilken nivå det är mest ändamålsenligt att avtala om frågor, t.ex. löner, så att verksamhetsenheterna skulle fungera effektivt och så att statens personal skulle uppleva anställningsvillkoren som så uppmuntrande som möjligt.  

Förbundsronderna har då och då varit ett sätt att förverkliga varje sektors egen arbetsmarknadspolitik. Samtidigt har det dock kunnat hända att uppgörelserna inte varit tillräckligt koordinerade eller motiverade ur samhällsekonomisk synvinkel. Förenandet av dessa aspekter kommer att vara avgörande för att Finland och finländarna ska klara sig även i framtiden, och för att arbetsmarknadsfreden kan bevaras.

Vi torde nog också få svar i stället för flera frågor under den kommande avtalsronden, vilken redan alltså bereds som bäst.

På gång som bäst

Förebyggandet av arbetsmarknadsstörningar samt förlikningsverksamheten, vilkas rötter sträcker sig flera årtionden tillbaka, utgör en väsentlig del i målsättningarna för det finländska arbetsmarknads- och förhandlingssystemet. Arbetsmarknadsparterna har, med undantag av FTFC, under våren kommit överens om ett förfarande för förutseende och förebyggande av avtals- och organisationsgränstvister (arbetsmarknadsstörningar både inom och mellan sektorerna). Syftet med förfarandet, som baserar sig på arbetsmarknadscentralorganisationers och deras medlemsförbunds frivilliga initiativ, är att komplettera det lagstadgade systemet för förhandsinformering och förlikning av arbetstvister. Förfarandet innebär att en uppföljningsgrupp på centralorganisationsnivå följer upp förändringarna på arbetsmarknaden, att potentiella gränstvister förutses, samt att man utnyttjar ett s.k. konciliationsförfarande, där enskilda tvister kan behandlas och förlikas fritt mellan förbunden under ledning av konciliatorer. Justitieministeriets före detta kanslichef, JD Kirsti Rissanen, agerar konciliator för statssektorn.

På centralorganisationsnivå finns dessutom en arbetsgrupp som har som mål att utveckla den lagstadgade förlikningsverksamheten. Målet är att man utan att ingripa i förlikningsmannens övriga befogenheter kunde reformera det nuvarande distriktförlikningsmannasystemet genom att göra verksamhetsområdena riksomfattande, samt genom att effektivisera förlikningsverksamheten genom att fästa uppmärksamhet vid arbetstvistparternas förberedelser inför själva förlikningsprocessen och vid begränsandet av tvistefrågorna redan vid de ömsesidiga förhandlingarna.

Viktigast för staten

Det viktigaste för staten är även i framtiden att vara en jämlik part på den finländska arbetsmarknaden. Kraven för avtalspolitiken är att den är samhälleligt verkningsfull samt att den främjar effektiviteten på verksamhetsställena.

Staten utvecklar fortfarande i egenskap av arbetsgivare sina arbetsvillkor på ett kostnadseffektivt och förutseende sätt. När det gäller detta utvecklande är effektiviteten på statens lokala verksamhetsställen ett värde i sig.

Seija Petrow
Förhandlingsdirektör, SAMV

Tulostettava versio